Rebecka

Just precis i denna sekund känner jag mig extra irriterad på människor som tror att dem är så mycket mer än andra.

...folk som bara MÅSTE skryta om hur underbart liv de har, hur mycket pengar de har osv.

...folk som bara MÅSTE berätta om hur omtyckta och populära de är, hur många som raggade på dem sist de var ute, osv.
 
...folk som pratar om hur INGEN kan stoppa dem från att göra ALLT de vill, men i verkligheten gör de inte ett piss förutom att gå ut på krogen och supa sig fulla om helgerna.

...folk som skryter om vilka spännande liv de lever och vilka spännande människorna de är. I verkligheten är de inte alls svåra med att berätta ALLT om sina liv för andra. Vad är det då som finns kvar som är så spännande?

...människor som skriker ut hur unika och speciella de är. Om ni nu är så speciella, varför måste ni då skrika ut det? Räcker det inte med att ni vet det själva?

Vad får man då ut av att stoltsera med sina liv sådär? Handlar det egentligen om att man innerst inne är en väldigt osäker själ som är rädd att inte räcka till, så därför måste man hela tiden hävda sig?

Jag och en kompis diskuterade häromdagen om varför det just är de "eftertraktade singlarna", som nästan alltid är dem som förblir singlar. Hur kan det komma sig, när de har så många beundrare som bara väntar på att få en chans? De kan ju välja och vraka! Förmodligen är det så att det inte finns någon som de anser är "bra nog" för dem. Det är liksom ingen som kan nå ändå upp till den piedestal som de sitter på. Sen är det nog också så att eftersom de själva är så eftertraktade och beundrade, så blir de liksom lite malliga och vill antagligen inte bli av med sitt "beröm", vilket de ju så smått blir om de hittar en partner. Då kommer de kanske inte ses ute svängen lika ofta, och aj aj aj, det går ju verkligen inte ihop med deras livsstil.

 Det måste vara ensamt där uppe, på piedestalen.  

Overall, sluta spela och var er själva, god dammit!

Såååååå, då var det sagt.

Adjö.