En annan tisdag
Vet inte varför det kommer sig att jag ofta uppdaterar på tisdagar. Hm. Tisdagar är en ganska tillintetsägande dag tycker jag. Av någon anledning känns nästan tisdagen jobbigare än måndagen (vad jag kan minnas från när man hade ett måndag-fredag jobb). Måndagen är första dagen efter helgen och även om man har ångest på söndagen så brukar ofta måndagen gå fort. Men tisdagen kan kännas lång. Det är närmre början av veckan och fredagen och helgen känns fortfarande väldigt långt borta. Aja, jag ska inte klaga. Nu för tiden när jag (vilket inte händer så ofta), jobbar måndag - fredag och ledig på helgen, så är jag döglad!
.
Tiden går fort och är fullspäckad så jag hinner knappt skriva här. Börjar känna att det kanske är onödigt att ha en blogg när man skriver så sällan som jag gör. Men saken är att när jag väl skriver så tycker jag det är jätte roligt. Ibland vill jag bara dela med mig av en speciell tanke eller känska jag har. Ibland är det skönt att få "skriva av sig". Jag älskar att skriva och önskar att jag hade haft mer tid till det. En gång i tiden var min dröm att bli författare och jag skrev skrivböcker fulla med sagor och berättelser. Lite senare var drömmen att bli journalist, men det ändrade sig rätt fort när jag hörde hur svårt det var att få ett jobb och hur stark konkurensen är. Jag vill fortfarande skriva, men vet inte på vilket sätt. Får väl fortsätta här i min blogg så länge.
.
Imorgon blir det fika med två f.d arbetskamrater efter jobb. Ska bli trevligt!
Nu är det snart dags att göra sig i ordning för sängen, upp tidig morgon hela veckan. Vi ses!
Tisdag
Har haft en ledig tisdag och har hunnit med en del. Gick ut en sväng med Danko på förmiddagen, sedan blev det lunch på stan med Alexandra. Gick till H&M efter det och inköpte lite basic tröjor och lite annat som jag behöver. Garderoben är full av sommar och vinterkläder, men inte så mycket såna där mittemellan kläder. Höstkläder, antar jag att det kallas. De flesta av de få plagg som finns där har hängt med några år nu, så nu är det på tiden att uppdatera lite! Antar att min höst/vinter ångest gör att jag inte känner mig döds entusiastisk att inhandla tjocka, varma kläder ännu. Men det behövs ju, jag fryser redan och hösten är på ingång med stormsteg. Yeeii.....
Efter shoppingen gick jag hem till Danko och vi tog en sväng till. Sedan blev det ett Body Pump pass. Riktigt skönt med träning! Hann också med att fixa lite här hemma, så jag känner att jag tagit vara på dagen. Gjort lite roligt, lite nyttigt och lite nödvändigt. Bra blandning känner jag :)
.
Jag har ju glömt att berätta att vi förra söndagen var på dop för söta lille Kelvin. Han var så gullig i sin långa dopklänning! Blev inte så många bilder tagna med min egen kamera, men förhoppningsvis kommer fler upp här sen! Nu är det dags för lite mat!
Favvisar <3
Mina favvo pojkar :-b
Tänkvärt
Hittade denna fina text på en ung tjejs blogg. Hon hade fått beskedet att hon hade cancer och detta är ett utdrag av texten som jag tycker är tänkvärd och som stämmer på så många sätt!
Jag kan bara hålla med henne! Tråkigt att det ska vara så tycker jag...
"Vi lever i landet lagom. Landet lagom där till och med våra känslor ska hållas inom ramarna för vad som är ”normalt” och lagom.
Du får vara glad, men inte så glad så att du dansar eller sjunger på offentlig plats.
Du får vara arg, men inte så arg så att du skriker högt. Och är du ledsen, då ska det genast kännas bättre när någon klappar dig på ryggen och säger att allt blir bra.
Eller?
Vi är så rädda för starka känslor.
Rädda för hur vi ska bete oss när någon annan känner och för vilka känslor det genererar i oss själva. Vi blir osäkra, känner oss obekväma och drar oss därför ofta undan..."
Jag kan bara hålla med henne! Tråkigt att det ska vara så tycker jag...
Just can´t get enough
Stuck in my head right now!
Tillägg
Jag har funderat lite till över det jag skrev i förra inlägget. Det är inte alls det att jag känner att jag måste åka iväg för att "hitta mig själv" eller något sådant. Jag vet mycket väl vem jag är. Jag känner nog bara lite att världen är för stor för att bara stanna på ett ställe hela sitt liv. Bara lilla Sverige är för stort för det! Jag skulle vilja testa något jag inte gjort innan. I may love it, or I may hate it. Men då vet jag det i alla fall. Något jag ju inte kan veta om jag inte testat! Make sence?!
Jag undrar om jag börjat komma in i någon slags 30 års kris, några år i förväg? För det känns verkligen som en kris! Jag kan få sån panik när jag tänker på det att jag nästan börjar gråta (vilket jag t.o.m gjort några gånger... nej jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig, det är bara så jag känner!). Kris?! Någon som varit där kanske kan svara på hur det känns, om det kanske är något i denna stilen, haha! I så fall ska jag aldrig mer skratta åt dem som har 30, 40, 50 års kris och allt vad det nu kan vara!!
Jag undrar om jag börjat komma in i någon slags 30 års kris, några år i förväg? För det känns verkligen som en kris! Jag kan få sån panik när jag tänker på det att jag nästan börjar gråta (vilket jag t.o.m gjort några gånger... nej jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig, det är bara så jag känner!). Kris?! Någon som varit där kanske kan svara på hur det känns, om det kanske är något i denna stilen, haha! I så fall ska jag aldrig mer skratta åt dem som har 30, 40, 50 års kris och allt vad det nu kan vara!!
Jag vill
Ja. Jag vet väl inte vad det är jag vill just nu egentligen. Vill kanske för mycket. Är kluven. Ändrar mig hela tiden.
Men en sak vet jag i alla fall, jag vill ha en förändring och jag vill ha det nu! Ekorrhjulet fortsätter att snurra och ännu rullar det på "som vanligt". Men jag vill inte rulla på "som vanligt" längre! Ibland känner jag mig nästan galen av frustration över det. Jag vet att jag måste ha tålamod. Ett litet tag till, bara ett litet tag till. Sen kan vi börja ta itu med våra liv och göra något annat än vad vi gör nu. Jag blir stressad för jag känner att tiden går alldeles för fort. Jag hinner inte med. Jag är 27 år gammal och det känns verkligen som om det förväntas av mig att jag ska vara i ett visst skede i mitt liv nu. Jag ska ha hunnit leva mitt liv, i alla fall till stor del. Jag ska ha hunnit resa, bo på en massa olika ställen, jobbat på olika ställen, gått utbildningar, och nu är det dags för mig att "settle down" och skaffa Svenssonlivet med hus och barn. Jag känner att jag knappt har hunnit med någonting i mitt liv ännu. Jag har såååå himla mycket kvar jag vill göra och se, innan jag slår mig till ro, hittar jobbet jag ska jobba på i resten av mitt liv, flyttar till huset jag ska bo i i resten av mitt liv. Jag är verkligen inte klar ännu, och det får mig att få lite panik. Borde jag känna mig så pass tillfredställd med allt jag gjort jag i mitt liv hittills, att jag bara vill slå mig till ro och låta åren rulla på och känna mig nöjd med det? Om jag redan tänker så nu, vad kommer jag då är känna när jag är 70 år och tittar tillbaka på mitt liv? Kommer jag att vara bitter över alla de saker jag inte gjort, som jag känner att jag missat? För jag känner ju redan att jag missat en hel del! En stor del av mitt "tidigare" liv gjorde jag saker som jag kanske inte egentlige ville göra, eller saker som andra ville att jag skulle göra. Sådant som jag verkligen ville göra, la jag på hyllan för att tillfredställa någon annan. Något jag verkligen ångrar nu. Men är det då för sent för mig att "ta igen" vissa av dem grejerna nu? Är det för sent? Är jag för gammal redan?! Kan det verkligen vara så. Ska jag helt enkelt bara flyta med i livet nu, göra det som förväntas av mig, eller ska jag försöka ta tag i saker som jag verkligen vill göra? Ja, jag vet inte exakt vad det är jag vill, jag slängs mellan olika saker hela tiden. Men jag vet iaf att jag vill göra något annorlunda. Pröva något nytt. Bo någon annanstans, jobba någon annanstans. Testa något jag inte gjort tidigare.
Jag får huvudvärk av detta. Jag måste göra mig iordning nu för ännu en dag på jobb. Får fundera vidare I guess...
