Man har verkligen inget att klaga på
Läste några bloggar häromdagen som berörde mig djupt.
Den ena tillhörde en kvinna i 30 års åldern som led av en obotlig cancer.
Hon hade man och två små barn. Hon äter mediciner för att bromsa förloppet, men har fått besked av läkarna att hon endast har 2 - 6 månader kvar att leva. Hennes vardag nu handlar om att ta vara på tiden som hon har kvar, göra roliga och betydelsefulla saker. Och att försöka förbereda barnen på att mamma snart inte kommer finnas mer...
En annan blogg var skriven av en 20 årig tjej, också obotligt sjuk i cancer.
Jag blev verkligen imponerad av hennes sätt att skriva. Så positiv och framåt, fast hon var så sjuk.
Det sista inlägget hon skrivit var att hennes pojkvän hade kommit hem och överraskat henne och hon var jätte glad för det. Hon skrev också att hon skulle pröva en ny medicin som verkade lovande. Hon var väldigt glad över detta.
Nästa inlägg var skrivet av flickans mamma och hennes pojkvän. Där förklarade de att hon hade gått bort, bara några dagar efter att hon hade skrivit det hoppfulla inlägget.
Fy fan säger jag bara!! Och här går man och klagar på att man har huvudvärk, mensvärk, ryggvärk och allt vad det kan vara! Och så har människor det såhär. Fan vad bortskämd man är. Skyddad från allt, men ändå har man alltid något att klaga på. Jag vet, för jag är en av dem. Nej, skärpning krävs, NU!
Jag tänker på er. Kan inte föreställa mig vad ni går igenom och vet inte vad man ska säga för ord för att trösta. (Finns det några?). Ta vara på tiden, varenda liten sekund. Det är det man kan tänka sig att man själv hade velat göra.
Den ena tillhörde en kvinna i 30 års åldern som led av en obotlig cancer.
Hon hade man och två små barn. Hon äter mediciner för att bromsa förloppet, men har fått besked av läkarna att hon endast har 2 - 6 månader kvar att leva. Hennes vardag nu handlar om att ta vara på tiden som hon har kvar, göra roliga och betydelsefulla saker. Och att försöka förbereda barnen på att mamma snart inte kommer finnas mer...
En annan blogg var skriven av en 20 årig tjej, också obotligt sjuk i cancer.
Jag blev verkligen imponerad av hennes sätt att skriva. Så positiv och framåt, fast hon var så sjuk.
Det sista inlägget hon skrivit var att hennes pojkvän hade kommit hem och överraskat henne och hon var jätte glad för det. Hon skrev också att hon skulle pröva en ny medicin som verkade lovande. Hon var väldigt glad över detta.
Nästa inlägg var skrivet av flickans mamma och hennes pojkvän. Där förklarade de att hon hade gått bort, bara några dagar efter att hon hade skrivit det hoppfulla inlägget.
Fy fan säger jag bara!! Och här går man och klagar på att man har huvudvärk, mensvärk, ryggvärk och allt vad det kan vara! Och så har människor det såhär. Fan vad bortskämd man är. Skyddad från allt, men ändå har man alltid något att klaga på. Jag vet, för jag är en av dem. Nej, skärpning krävs, NU!
Jag tänker på er. Kan inte föreställa mig vad ni går igenom och vet inte vad man ska säga för ord för att trösta. (Finns det några?). Ta vara på tiden, varenda liten sekund. Det är det man kan tänka sig att man själv hade velat göra.
Kommentarer
Trackback
