Orättvist

När jag jobbade på Statoil var där en äldre man vid namn Bror som alltid kom och hjälpte oss när vi arbetade ensamma. Han var lite av en alltiallo kan man väl säga. Han slängde sopor, diskade, drog in vagnar, hjälpte till med släp, körde bort ovälkomna kunder och mycket mer. Allt detta gjorde han utan att ta en enda krona betalt. Det var verkligen guld värt att ha honom där. Utan honom vet jag faktiskt inte riktigt hur vi skulle ha kunnat klara av allt, då vi oftast jobbade ensamma och det var allt som oftast väldigt mycket att göra. Bror levde tillsammans med sin älskade tax Pricken. Hans ögon lös alltid upp då Pricken kom på tal. Och när Pricken var sjuk var han väldigt orolig. Hunden var ju trots allt hans enda familj, och vad jag förstod, även hans enda riktiga vän. Är man snäll så blir man ju utnyttjad, tragiskt nog.. Jag försökte alltid se till att Bror kände sig uppskattad. Jag tackade alltid honom väldigt mycket och såg alltid till att han fick någon slags "lön" att ta med sig hem, i form av korvar, kakor, mjölk och vad det nu kunde vara. Bror uppskattade det lilla.
När han träffat min pappa ett tag efter jag slutat på Statoil, så hade han sagt: "Rebecka är bra. Hon gör minsann inte skillnad på folk och folk". Det fick mig att känna mig glad.
.
Idag fick jag beskedet att Brors hus brunnit ner. Han och Pricken hade försvunnit med huset.
.
Det är så otroligt sorgligt och orättvist! Varför är det alltid de snälla, godhjärtade människorna som ska drabbas?! Tårar trillar...
.
Jag kommer aldrig att glömma dig Bror! Ditt hjärta var av guld och du förtjänade allt det fina här i världen!
R.I.P, min vän...

Kommentarer
Postat av: Maria

Vilken fin och värdefull berättelse.

Tack.

2011-03-17 @ 10:31:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0